Jag börjar att förstå mer och mer för varje dag som går att jag inte hör hemma i din famn. Det är någonting som inte stämmer, någonting som blev fel på vägen. Du gör mig inte glad längre, det kittlas inte i magen när jag tänker på dig, det känns bara fel och du tynger bara ner mig. Ibland önskar jag att jag hade modet att säga det åt dig, att jag klarade av att se dig i ögonen och hånskratta, för vi är patetiska och kärlek suger.
Det är tur att jag har Håkan iallafall, vet inte vad jag hade gjort utan honom. Tre fina år sedan jag upptäckte dig, min fina blivande man!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar