Lycka, men är det livet?

Efter i år så har jag fått testat på att få vara bakom, på och framför en revyscen. Jag kan inte påstå att något utav det är tråkigt, men det är klart: Jag vet vart jag hör hemma, jag vet att det är skådespeleriet som gör mig sådär lycklig som ingenting annat kan. Jag vet det - även om det är länge sen sist.
Jag brukar ofta få frågan om vad jag vill bli när jag blir stor och många anser att svaret borde vara självklart, jag pluggar ju teater och älskar verkligen det. Men: vill jag verkligen bli skådespelare på heltid? Jag vet inte. Vad vill jag annars bli? Inte en jävla aning!

Saknad.

Jag saknar att få tänka intensivt hela dagarna - att gå i skolan.
När jag alldeles nyss var tvungen att använda siffrorna på tangentbordet för första gången på väldigt länge så insåg jag hur mycket jag saknar att plugga matte. Att det var ett decimaltal gjorde det liksom inte bättre. Jag saknar att sitta och kasta om siffror, försöka lista ut vad dom vill säga mig och att förstå mig på dom. Det blir liksom aldrig av att jag tar fram matteboken längre, sedan jag fick hemstudier. Jag är nog rädd för att känna mig misslyckad, för att ha glömt bort hur man gör. Men att jag kan - det vet jag ju innerst inne.

När jag tänker tillbaka på tiden då jag fortfarande gick i skolan varje dag så är det enda jag känner lycka. Jag vet att det inte var så då, jag var trött och det fanns en del problem där, men jag hade mina vänner nära hela tiden och jag tog mig igenom det. Ni är bäst och det kommer ni alltid att vara i mina ögon. Jag älskar er.