Dag 09 – Min tro

Jag har sedan min konfirmandtid sagt att jag är troende kristen. Jag tror på Gud och finner ro i det. Men.. Gör jag verkligen det? Att jag gjorde det i början var det inte någon tvekan om, men ju längre tiden har gått så har det blivit mer och mer en vanesak som jag har tänkt på mindre och mindre. Tills plötsligt en dag nu i höstas: Jag satt på tåget och lyssnade på lovsång, vilket är bland det bästa som finns. Jag älskar och har alltid älskat känslan som man får utav att sjunga lovsång. Man blir glad och får ny kraft att klara av ännu en dag liksom. Men, den här dagen så fick jag inte det. Det hände ingenting! Jag blev rädd och såklart: besviken på mig själv. Tänk om mitt hjärta hade övergett den kristna tron utan att resten av mitt jag hade hängt med. Det kändes verkligen helt hemskt och jag försökte hitta tillbaka: Jag skulle ju vara kristen, det var ju en del av mig. Jag kan fortfarande inte säga att jag har hittat tillbaka helt och hållet, men vissa dagar: då känner jag mig som den kristna tjejen. Vissa dagar så är det helt tvärtom! Kanske är det så livet ska vara just nu, det finns nog en mening med det liksom. Men att kyrkan alltid kommer att vara en naturlig del av mitt liv det är en sak som är säker.