En lång, lång tid.

15 724 800 sekunder.
262080 minuter.
4368 timmar.
182 dagar.
6 månader.

Det är rätt lång tid ändå & jag är stolt. Stolt över mig själv! En dag så ska jag ha sluta räkna dagar för en dag ska jag veta med säkerhet att det aldrig mer händer igen.

Ett magiskt ögonblick

Jag kom just att tänka på ett magiskt ögonblick, en helt fantastisk timme i början av augusti 2010. Den kvällen då jag hörde "NEO" live för första och hitills enda gången. Om jag ska vara ärlig så är det få gånger som jag varit så lycklig som då. Livet var i en period där saker gick som jag ville och att få stå där, på det nästintill tomma torget och lyssna på den musik som jag älskade mer än allt just då. Kan det vara mycket bättre?!

Nystart igen?

Jag insåg precis hur mycket jag saknar att blogga på "riktigt".När jag fortfarande brydde mig om vilka som läste och vad jag skrev,
men samtidigt kunde sitta och skriva av mig i små söta gåtor.

Har precis suttit och tittat igenom alla de gamla bilderna som jag lagt upp på min förra blogg.
Bilder från precis, exakt allt jag gjorde - bilder om saker jag tänkte, saknade och drömde.
Jag skulle ljuga om jag sa något annat än att jag efter idag har starka funderingar på att byta blogg.

VEM BRYR SIG?

Den 10 februari spelade jag & en himla massa fina människor upp vår egen skrivna musikalmässa "Vem bryr sig?" i St. Botvids kyrka. Det blev en lokal succé och 400 personer kom, så vi beslöt oss för att göra det igen..

Så den 30 mars klockan 19.30 kör vi igen i St. Botvids kyrka i Oxelösund - BE THERE!! =)

Lite av allt

Livet är verkligen som bäst när man fyller det med allt möjligt: igår var det utgång & idag gick jag upp tidigt för att träffa ett gäng härliga människor för lära oss baka..

Inte på topp

Jag är sjukis.. :( Jätte snorig & lite febrig, suck.. Ligger i sängen just nu: fryser och är helt utmattad, men inte trött. Vill sova ju, men icke sa kicke-nicke.. =) När är det min tur att få säga att allt, verkligen allt är bra?! Är det inte en fot hit eller dit, en mage eller en bror som dött så är det en jäkla förkylning, suck.. Tur att det finns nässoray och alvedon iallafall, utan det hade dödens dag varit typ nådd. Näe, nu ska jag kika lite på IKEAs hemsida - snaaaart flyttar jag!! =)

Vad vore jag om inte du funnits där?!

Två år, det är rätt lång tid ändå. För två år sedan var jag en liten, rädd och förvirrad tjej som hatade både sig själv och sin tillvaro. Som kände sig fängslad i sitt eget liv - av sig själv. Sedan dess har minst sagt mycket hänt. Den andra februari tvåtusentio, för exakt två år sen, så träffade jag en av de allra omtänksamaste personerna jag känner för första gången. Fortfarande idag minns jag hur nyfiken jag var på vår nya barn och ungdomsledare: jag åkte till kyrkan bara för att jag hoppades att få se vem hon var. Jag minns såklart även min första reaktion: "Hon såg ju faktiskt snäll ut." Haha! Tänk om jag då hade vetat att hon skulle förändra mitt liv.

Det finns inga ord som beskriver hur glad jag är att jag har lärt känna dig Therese. Utan din hjälp så hade jag aldrig varit där jag är idag. Jag hade antagligen stått helt utan gymnasieutbildning, för det var du som fick mig att våga åka till skolan när nerverna spökade och jag helst av allt bara ville åka hem igen. Det var du såg mig för den jag var, som förstod mig och som fick mig att skratta när hela livet kändes svart. Det var du som satt en hel kväll med mig på sjukhuset och det var du som gång efter gång fick höra hur knäppt jag tänkte men som ändå inte gav upp. Det var du som fick mig att inse hur dålig min situation faktiskt var, det var du som fick mig att våga ändra på den och det var du som stöttade mig när jag kämpade emot mina hjärnspöken och helst av allt bara ville försvinna. Utan dig så hade jag inte varit den Amanda som jag är idag, utan dig så hade mitt liv inte kunna se ut som det gör idag.

Jag vet att allting mellan oss inte alltid varit en dans på rosor och att jag i perioder har behandlat dig som skit, kanske är det något som jag kommer att få ångra för resten av mitt liv. Man behandlar inte en person som ställer upp såsom jag behandlade dig - det vet jag ju idag och om det gick så finns det en hel del som jag gärna hade gjort annorlunda. Du är en riktig barmhärtig samarie som verkligen bryr sig på riktigt och jag är glad för det, för utan din hjälp och ditt stöd så hade jag kanske inte stått på denna jord längre. Tack för allt du gjort och fortfarande gör för mig - du är bäst!

Hittade en gammal dikt här om dagen, som är skriven i april 2010:

Du är som en andra mamma,

som en syster och som en bästavän.

Du accepterar mig såsom jag är,

men ändå är allt jag vill att bli mer som du.
Du låter mig inte falla handlöst emot marken,
du finns där och du tar emot.
Du torkar mina tårar och du delar mina skratt,
det finns ingen som du - du är helt unik.
Tack för att finns och för att du är du.

- Jaa, vad säger man?! Inte för att jag kan skriva dikter idag, men då.. Haha!

Life is life.

Ibland blir livet inte som man tänkt sig, då får man hitta nya lösningar och gå ett par krokiga vägar. Vad händer ifall man släpper kontrollen? Om man låter någon annan bestämma över ens liv när det blir jobbigt - jag vet för jag har testat och det blir inte så bra.. Det är så sjukt skönt att vara myndig nu iallafall - att kunna bestämma helt själv vad jag vill och hur jag tänker. För mitt liv är mitt och min framtid är min framtid!

Min lilla fossing mår ganska oförändrat, vi var på en läkarundersökning idag: usch, fy och blä.. Finns det något värre?! Jag har dessutom suttit och fått små elstötar/ konstiga domningar i benet och foten hela kvällen - knas. Den nionde februari ska jag iallafall tillbaka till Mälarsjukhuset i Eskilstuna för förhoppningsvis sista gången och få alla svar och så vidare - håll snälla tummarna för att de hittar något?! =)

& Den tionde februari ska jag och min fin, fina ungdomsgrupp i kyrkan spela musikal, tokkul! Behöver jag påpeka att en hel del utav min tid går till att färdigställa hela grejen och att fila på detaljer och sånt?! Näe, tänkte väl det, men iallafall..
"Vem bryr sig?"
10/2 kl. 21.00
St. Botvid, Oxelösund.
BE THERE!! =)
(pappa, du har inget val - du måste komma. både jag & lucas är med, tjohoo!)

Förutom att livet inte alltid är så lätt, jag fortfarande har ont i foten och jobbar med en musikal så är livet precis som alltid och jag måste faktiskt få påpeka att jag trivs med det ändå, även om vissa grejer hade kunnat vara bättre.. Men man kan inte få allt!! =) Näe, nu ska jag ta och facebooka lite innan det blir sängen! Imorgon: Öppnismys med bästavän och finaste Nellie. Godnatt!

<3

2011

det har visst blivit nytt år, 2012, utan att jag har hunnit utvärdera det gamla än. som vanligt så anser jag det bättre sent än aldrig så här kommer min lilla utvärdering.

- 2011 har varit ett sorgens och sjukdomarnas år i min lilla värld. Det började med att min fina storebror Oskar gått bort bara fem dagar innan det nya året kom. Jag befann mig fortfarande i chock men under året så skulle sanningen komma ikapp mig och min storebrors bästavän sedan lekis skulle också lämna vår jord och bli saknad. Jag har även lyckats dra på mig tre ordentliga sjukdomar: en spricka i höger fot i februari, ännu ohittade magproblem sen i somras tills nu och en eventuell nerv i kläm i höger fot från novmber tills nu. Totalt har jag legat på sjukhus åtta dagar plus en massa småbesök hit & dit och när sjukhuset släppt hem mig har det alltid resulterat i en jäkla massa sängliggande. Men, mellan varven så har 2011 också varit ett bra år med många skratt som skapat många fina minnen.