Vad vore jag om inte du funnits där?!

Två år, det är rätt lång tid ändå. För två år sedan var jag en liten, rädd och förvirrad tjej som hatade både sig själv och sin tillvaro. Som kände sig fängslad i sitt eget liv - av sig själv. Sedan dess har minst sagt mycket hänt. Den andra februari tvåtusentio, för exakt två år sen, så träffade jag en av de allra omtänksamaste personerna jag känner för första gången. Fortfarande idag minns jag hur nyfiken jag var på vår nya barn och ungdomsledare: jag åkte till kyrkan bara för att jag hoppades att få se vem hon var. Jag minns såklart även min första reaktion: "Hon såg ju faktiskt snäll ut." Haha! Tänk om jag då hade vetat att hon skulle förändra mitt liv.

Det finns inga ord som beskriver hur glad jag är att jag har lärt känna dig Therese. Utan din hjälp så hade jag aldrig varit där jag är idag. Jag hade antagligen stått helt utan gymnasieutbildning, för det var du som fick mig att våga åka till skolan när nerverna spökade och jag helst av allt bara ville åka hem igen. Det var du såg mig för den jag var, som förstod mig och som fick mig att skratta när hela livet kändes svart. Det var du som satt en hel kväll med mig på sjukhuset och det var du som gång efter gång fick höra hur knäppt jag tänkte men som ändå inte gav upp. Det var du som fick mig att inse hur dålig min situation faktiskt var, det var du som fick mig att våga ändra på den och det var du som stöttade mig när jag kämpade emot mina hjärnspöken och helst av allt bara ville försvinna. Utan dig så hade jag inte varit den Amanda som jag är idag, utan dig så hade mitt liv inte kunna se ut som det gör idag.

Jag vet att allting mellan oss inte alltid varit en dans på rosor och att jag i perioder har behandlat dig som skit, kanske är det något som jag kommer att få ångra för resten av mitt liv. Man behandlar inte en person som ställer upp såsom jag behandlade dig - det vet jag ju idag och om det gick så finns det en hel del som jag gärna hade gjort annorlunda. Du är en riktig barmhärtig samarie som verkligen bryr sig på riktigt och jag är glad för det, för utan din hjälp och ditt stöd så hade jag kanske inte stått på denna jord längre. Tack för allt du gjort och fortfarande gör för mig - du är bäst!

Hittade en gammal dikt här om dagen, som är skriven i april 2010:

Du är som en andra mamma,

som en syster och som en bästavän.

Du accepterar mig såsom jag är,

men ändå är allt jag vill att bli mer som du.
Du låter mig inte falla handlöst emot marken,
du finns där och du tar emot.
Du torkar mina tårar och du delar mina skratt,
det finns ingen som du - du är helt unik.
Tack för att finns och för att du är du.

- Jaa, vad säger man?! Inte för att jag kan skriva dikter idag, men då.. Haha!