Med risk för att låta deppig så måste jag få fråga en sak.. Hur ska man kunna leva i nuet när det var mycket bättre förr? Är väldigt nostalgisk ikväll: lyssnar på musik som påminner mig om hur det var att vara "liten" och bara saknar de tiderna, saknar personer som en gång i tiden betytt så mycket mer än vad de gör idag.
Jag undrar varför det blev som det blev. Var jag tvungen att växa upp och lära mig att stå på egna ben? Det var ju så mycket lättare när du fanns där och ständigt gav mig svar på alla mina frågor och när du lyssnade på alla mina knäppa tankar. Jag vet att du fortfarande bara är ett sms bort - men det är ju inte samma sak längre. Jag har ju blivit stor och måste stå på egna ben, tänka själv och ta mina egna beslut. Jag vet det, men helt ärligt: Det här med att vara vuxen är inte riktigt min grej, inte än. Inuti så är jag är fortfarande liten och behöver bli omhändertagen av någon för arton är faktiskt bara en siffra.
Alla de gånger som jag hört dig spela den här låten, på just precis på det här sättet. Den väcker minnen och får mig att känna mig lugn samtidigt som den på något sätt gör mig ledsen. Den känns så avlägsen liksom - som om mycket av det som fanns då inte finns kvar längre.
"Jag ska lyfta hennes fötter
SvaraRaderaDom ska flyttas tills hon går
Den ena efter den andra
tills hon trampat upp ett spår
jag ska gå i hennes skugga
Om hon faller finns jag där
Sen ska jag lyfta hennes händer och säga
där ser du själv hur stark du är"
Målet var alltid att du skulle bli stor, det är inte lätt alla dagar, men du kommer att klara det!
Kanske & du har verkligen lyckats. Jag har blivit stor - men inte vuxen! Och bara för att något hela tiden var meningen så behöver det ju faktiskt inte kännas helt bra. Eller hur? :)
SvaraRadera