När man var liten var livet både lätt och roligt.

Jag måste erkännas att jag fylls av enbart glädje av musiken som just nu strömmar ur mina högtalare: We're not gonna tanke it med rektor Henrik. Den får mig såklart att blicka tillbaka på det som en gång var mitt liv. Jag kan knappt inse att det har gått ett och ett halvt år sedan jag slutade nian, sedan vi splittrades & totalt tappade kontakten. Det är sjukt egentligen, ni var mina bästavänner och så plötsligt tappade jag er och allting som finns kvar är fina minnen. Minnen av skratt och djupa samtal, minnen av hänga gubbe och kakor. Jag saknar det vi hade och inser att jag aldrig kommer att få tillbaka något liknande, för jag har blivit för gammal. Jag saknar det där livet, jag saknar att vara liten!

Nu.. Ja, vi har blivit stora - hela sjutton år. Vi får inte längre vara de som vi en gång var: De tokiga tjejerna som lyssnade på dålig musik, var allmänt störande och aldrig gjorde annat än att skratta. Nu, två år senare är det andra saker som gäller: Man ska bara vara seriös, ansvarstagande och mogen. Jag ogillar det. Vill ha det fina tillbaka: alla skratt som vi kunde få just bara för att vi inte orkade bry oss om framtiden just då, vi levde här och nu. Jag önskar att jag fortfarande skulle kunna göra det. För ja, jag vill fortfarande vara femton år, gå på högstadiet och ha er som mina bästavänner.

 Malin, Jessica, Kattis, Cassandra, Natalie, Emelie, Sandra.

JAG SAKNAR ER TJEJER - NI VAR, ÄR OCH FÖRBLIR MINA STUDIEGÅRDSTJEJER.